Allt på Rivieran bländar mig: väggarna, lakanen, våra vita kroppar; det är nära kliniskt ljust. Ibland ser han på mig, precis så: kliniskt, nästan mekaniskt. Ser till detaljerna, inte helheten? Smeker mig på ett sätt. Liksom överarmarna, upp och ner, känner efter, efter vadå? Säger: ”Du har så fina armar. Och det här, det är så vackert.” Min genomskinliga bröstkorg.
Jag springer längs havet och jag gråter när jag springer. 23 kilometer senare förstår jag varför. Insikten: han älskar det utrymme som inte är jag; den plats jag inte fyller; glappet mellan mina lår, mina smala armar.
Han råkar se det, se ingenting, alltså- och det älskar han?
När jag blundar ser jag solen är Amandas debutroman. Berättelsen tog form på Jakobsbergs folkhögskolas skrivarskola hösten 2022 och blev klar våren 2025.