En kväll lämnar berättaren sin kropp och förs – som ren medvetandeström – ut över jorden, vidare mot stjärnorna. Resan blir en svindlande kartläggning av kosmos: från ensamma varelser på frusna planeter till kollektiva hjärnor, världssinnen och galaktiska civilisationer; från livets första trevande gnistor till samhällen som tänker i kör och konst som varar i årmiljoner. Värld läggs till värld, skala till skala, tills blickens sista målpunkt skymtar: Skaparen själv, den gåtfulle Stjärnskaparen. Stjärnskaparen (1937) är idéroman och framtidsvision, metafysik och poesi i samma rörelse. Stapledon spränger den traditionella romanens ramar och skriver en kosmologi i berättelsens form – om utveckling och undergång, om etik bortom mänskliga mått, om det svindlande avståndet mellan lidande och mening. Här förenas naturvetenskaplig fantasi med filosofisk spekulation till en text som är lika modernistiskt djärv som existentiellt drabbande. Som syskonverk till De sista och de första människorna förblir Stjärnskaparen ett av 1900-talets mest inflytelserika science fiction-verk – en bok som lärde genren att tänka i kosmisk skala och som fortsatt präglar hur vi föreställer oss främlingskap, kollektivt medvetande och kosmisk skapelse.
I översättning av Gunnar Gällmo.
OLAF STAPLEDON [1886–1950] var brittisk filosof och författare. Med romaner som De sista och de första människorna, Odd John och Stjärnskaparen lade han grunden för den filosofiska science fiction som utforskar idéer lika mycket som intriger – från medvetandets gränser till universums. Hans verk fortsätter att inspirera läsare och författare som söker den största tänkbara arenan: allt som finns.