En notis i morgontidningen berättar om en singelolycka som inträffat tidigt på morgonen. Orsak: underkyld vägbana. Föraren lindrigt skadad. Det var knappt värt att höja på ögonbrynen åt.
Notisen är början på en berättelse om en resa som avbröts på ett brutalt sätt. Det var en resa som ibland kändes som om den aldrig egentligen slutade, utan bara fortsatte. Fast i stället för att färdas i en bil gick färden vidare med min kropp som farkost.
För vilken historia och vilka följder kan dölja sig bakom en liten oansenlig tidningsnotis som denna? Och hur skulle livet komma att utspela sig för den unga mannen på 18 år?
Berättelsen utspelar sig från insidan av ett sjukhus i början av 70-talet, under några år efter tidningsnotisen. Med sjukhussängen som utsiktspunkt skildras möten med olika livsöden samt vägen att hitta tillbaka.
Jag blev så mycket äldre då, jag är mycket yngre idag, fast alla minnen har en sak gemensamt: att de inte kommer att flytta någonstans.