Liljekonvaljerna stod som små spjut upp ur myllan och väntade på att veckla ut sig. Våren var lömsk. Den förklädde sig till sommar, men gömde hösten i armhålan. Karin tog sig över bröstet. Att bära Emilias brev innanför snörlivet gjorde livet lite, lite mer rimligt. Där fanns orden hon skrivit innan allt det som var förlorat blivit till. Som en spröd rest av en blick som varit öm, en kropp som varit nära.
Året är 1903 och rika stockholmare reser till Leksand, för att beundra åldriga traditioner och charmeras av färggranna kullor. Men Tillas Karin vägrar bli betittad. När fröken Emilia tar logi på gården flyr hon därför till fäboden, och till hennes frustration följer Emilia efter. I hennes närvaro ger Karins trotsighet sakta vika och en alldeles orimlig längtan tar dess plats. Kärleken mellan Karin och Emilia växer fram i utkanten av det uttalade. När den uppenbaras måste byns sedvänjor omskapas - om de inte ska krossa Karin.