I Magnolia. Hennes berättelse söker den kvinnliga berättaren efter sig själv i minnets avlagrade skuggor, samtidigt som en specifik magnolia en morgon planteras i grannens trädgård.
I mötet mellan dessa båda berättelser uppenbarar sig konturerna av en uppväxt i ett Slovenien på tröskeln till oåterkallelig förändring, och av en samtid vars utmaningar, lika obönhörligt som oavvisligt, bryter igenom och gör sig påminda. Genom berättelsen framskymtar dessutom en tredje gestalt, författarens avlägsna släkting Anton, vars livshistoria tvingar berättaren att reflektera över hennes egna livsval.
Som verklig huvudperson framträder dock minnet självt – fragmentariskt, undflyende och omöjligt att helt återskapa, vilket också antyds i diktsamlingens hybridform mellan prosa och poesi.
Magnolia. Hennes berättelse är ett vittnesmål om det nödvändiga motståndet mot glömskan – och om poesins förmåga att på nytt lysa upp det som står i begrepp att gå förlorat, om så bara för ett ögonblick.
Lucija Stupica (f. 1971) har sedan debuten kommit att betraktas som en av Sloveniens och Centraleuropas mest framstående och tongivande poeter. Hennes diktsamlingar har översatts till ett flertal språk och hon har bland annat belönats med Hubert Burda Preis och nominerats till 2025 års Warwick Prize for Women in Translation. På svenska finns hon sedan tidigare utgiven med När avtrycken vaknar och Flyktpunkter.
Vid sidan av sitt författarskap är Stupica även verksam som litterär översättare från svenska och engelska.