”Du fattar ju inget!” skriker jag igen. Min röst skjuter henne i ögonen innan den når öronen. Hon ser på mig att jag är ångestfylld och hennes axlar slappnar av lite.”Jo, men älskling, vi kan inte göra så mycket åt det. Vi måste åka hem nu, men jag lovar att vi kommer åka hit någon gång igen.” Hon sträcker ut handen, klappar mig försiktigt på huvudet och drar en hårslinga bakom mitt öra.
Mamma har fel. Hennes hjärna vägrar begripa att hennes hem inte är mitt hem.
Livet i Bagdad är som en helt ny värld för en trettonåring på besök hos sin släkt för första gången. Vädret, maten och människorna - allt är så olikt Sverige, men känns samtidigt så hemma. Hur kan det som bara skulle vara en semester kännas som en flytt i hjärtat?