Vem berättar? Är det författarens far Nisse långt nere i 1950-talets folkhem, där han som förhoppningsfull klassresenär och nybliven folkskollärare funderar över sin tid och sin framtid? Eller är det Erik – gymnasieläraren i spanska – som berättar genom sina minnen av sin pappa? Eller är det Eriks efterlängtade dotter Britta-Linnea? I det fjärran 2050-talet ser hon tillbaka på sin pappas tid, som också är vår samtid.
Länken av fäder och barn, såväl fiktiva som autentiska, bildar tillsammans med biografiska dokument, citat ur media och läsefrukter en romanfantasi av flera röster och perspektiv som kastar ljus över 1900-talets samhällsutveckling. Mot den fonden tonar vår egen tid fram som ett oroande förebud, ett mönster med bäring in i den skrämmande framtid som är Britta-Linneas nu. Hon befinner sig i en tid av övervakning, digitalisering och inskränkningar av människors frihet som vi kan vara på väg emot snabbare än vi vill tro.
Det begravda berget är på så vis en akut aktuell roman – och en variationsrik meditation över en social desillusion, men också över den kärlek som bär mellan generationer.