Forskning är det bästa som hänt mänskligheten. Miljoner människoliv har räddats genom upptäckter som penicillin, vaccin och insulin. Även icke-medicinsk forskning har gjort våra liv längre och bättre. Kanske är det forskningens ovärderliga förtjänster som gjort att medier, politiker och skattebetalare så sällan formulerar kritiska frågor om hur alla forskningsmiljarder används?
Men det måste gå att både sjunga vetenskapens lov och samtidigt fundera över hur pengarna används, hur de borde användas och vem som bör bestämma över det. Det menar författaren och samhällsdebattören Hanne Kjöller som med den medicinska forskningen som huvudsakligt fokus belyser viktiga problem som förekommer inom alla forskningsfält. Till dessa hör nonsensforskning, forskningsfusk och ett finansierings- och meriteringssystem som frestar forskare att runda hörn och presentera storslagna resultat som varken stämmer eller går att använda.
I Kris i forskningsfrågan undersöker Kjöller hur väl skattebetalarnas forskningspengar förvaltas av politiker, myndigheter, lärosäten och forskare själva. Det korta svaret är: inte särskilt väl alls.