I slutet av åttiotalet upptäcktes en val som simmade i norra Stilla havet, och att den sjöng i en frekvens som ligger högre än för den art som den troligen tillhörde, antingen blåval eller sillval. Var den döv? Gjorde den egendomliga avvikelsen i frekvens att den var dömd att vara ensam, eftersom den inte kunde tala med andra valar av sin art? Vad kunde det bero på?
Med utgångspunkt i berättelsen om världens ensammaste val, som inofficiellt döptes till 52 Hertz eller 52 Blue efter frekvensen, har vetenskapsjournalisten Izabella Rosengren skrivit en bok om människans eviga rovdrift på valar: från forntiden, över 1800-talets masslakt för att få olja att lysa upp världens moderna städer med, och till dagens mer omedvetna miljöförstörelse som hotar valarnas existens på ett helt nytt sätt. Sonarer, ekolod och fartygstrafik orsakar ett fasansfullt buller som stressar valarna till den grad att de inte längre kan kommunicera över världshaven, och ibland till och med drunknar när försöker undfly oväsendet genom att dyka alltför djupt ned i havet. Är det bullret som är orsaken till 52 Hertz olycka?