Ruth Maier föddes i Wien 1920 och dog i gaskammaren i Auschwitz 1 december 1942. Mellan 1939 och 1942 bodde hon i Oslo. 1940 träffar hon Gunvor Hofmo, en av Norges unga moderna lyriker. De får ett par års vänskap och samlevnad, och när Ruth allt mer sjunker ned i depression, är det vänskapen med Gunvor som håller henne vid liv.
"När Gunvor inte finns här är det något som saknas inom mig. Först när hon dyker upp, någonstans på avstånd, och är inom synhåll för mig, kan jag lättat sucka: Där är hon."
Berättelsen utspelar sig mot en bakgrund av förföljelser och krig, men det är inte en bok om nazismen eller om deportationerna, utan om ett kort men fullödigt liv. Det är en stor förlust att denna unga, oerhört begåvade människas liv tog slut så tidigt. Ruth Maier hade mycket troligt blivit författare om hon hade fått leva. Genom Jan Erik Volds försorg får eftervärlden nu ändå läsa denna mycket litterära dagbok. Detta är den dröm hon vårdade så ömt - Ruth Maier har till slut blivit författare.
Ruths liv och dagböcker får ett abrupt slut. Den 26 november 1942 skickar Tyskland fartyget Donau för att hämta cirka 500 norska judar och föra dem till koncentrationsläger. Av dessa dödades 346 direkt vid ankomsten till Auschwitz. De sista orden innan vi förlorar henne ur sikte är det brev hon på fartyget skriver till Gunvor Hofmo.
Jan Erik Vold är en av Norges mest framstående poeter och litteraturforskare. När han gick igenom Gunvor Hofmos kvarlåtenskap hittade han av en slump Ruth Maiers dagböcker.