Marianne : vi kallar oss för ingenting och jag äger ingen kolt

Frida Mannela Ågren ser vid drygt 70 års ålder tillbaka på sitt liv med barnet Mariannes ( e ska uttalas ) oförställda blick. Hon återlyssnar människors tal och naturens ljud genom renskrubbade öron. Hennes text är vitneslitteratur , värdefull för förståelse av motsättningar människor och grupper emellan. Berättelsen om ung Marianne ger oss något i vår tids memoarlitteratur så unikt som som bilden av lycklig barndom. Med barnets öron får vi lyssna på de äldres berättelser so är både ruskiga ochfängslande. Vi anar landskapets magiska krafter. I lilla Mariannes barndomshem råder glädje, kärlek oh tolerans. Där verkar fritt tänkande och kloka föräldrar i strävsamhet och stundernas glädje. De tar barnen på allvar och möter dem med respekt och humor. Frida Mannela Ågrens berättelse ger oss anledning att ställa en svårbesvarad fråga: Hur kommer det sig att vissa människor föds "fria" och förblir opåverkade av andras fördomar? Mariannes mor är liksom författaren sjösame från Manndalen i Nordnorge. De bor i Sveriges nordligaste y Keinovuopio, men hon känner hela livet stark samhörighet med sin mors sjösamiska ursprung och kulturmiljö. Hennes familj erkänns dock inte som "samisk" därav bokens undertitel. I hemmet talas både norska, finska, svenska och nordsamiska. Lilla Mariannes minnen av skoltiden på "arbetsstugan" i Karesuando, där hon inackorderas som sjuåring, är färgklara och detaljrika. Hon får där uppleva hemskheter och orättvisor men också djup vänskap. Marianne får inte gå i "nomadskola" som ska ge renskötande samers barn kunskap för att klara renskötarlivet. "Lapp ska vara Lapp" var länge denna skolforms motto. Men det är ingen som Marianne upplever. I Keinovuopio är man inte i första hand samer, finnar, norrmän, eller svenskar .Där är man individer med förtjänster och svagheter utan rangordning efter härkomst. Men i skolan och internatet mäts man mot ett svenskt rättesnöre. När de aningslösa barnet utsätts för överhetens maktutövande uppstår dråpliga scener. Läsaren upprörs och skrattar om vartannat. Marianne iakttar, förbryllas, reflekterar, brusar upp, inser sin maktlöshet och anpassar sig i vardagen-men gör motstånd när det krävs. Här spelar stödet vänner emellan och från föräldrar och släktingar stor roll. det kan ingen fröken, präst, eller doktor ta ur henne. Och hon växer upp, världen vidgas. Hon närmar sig vuxenlivet och bevarad självkänsla, nyfikenhet och framtidstro.