Som ung och vilsen tonåring satt Lars Lerin bland maskrosorna hemma hos grannarna Astrid och Arvid och målade sin första tavla, en oljemålning på masonit. Astrids utanförskap speglade den känsla Lars hade av att vara annorlunda och inte passa in i den gängse normen, även om det var på ett annat sätt. Här, hos dem, började hans berättande – det som var svårt att uttrycka med pensel och färg fick istället sin form i skrivboken.
Det tysta köket publicerades först i en liten upplaga för tjugofem år sedan, och ges nu ut för att bli tillgänglig på nytt.