Myrdaliana : 2025

Myrdalianas andra årgång fortsätter den serie antologier som utifrån olika teman och perspektiv närmar sig Jan Myrdal och hans livsverk.

I denna utgåva ges stort utrymme åt en ny generation. Andi Olluri är en skribent som i mångt och mycket verkar i Jan Myrdals i anda. Även stilmässigt finns likheter: han skriver aktivt, slår fast saker, underbygger med citat. Texten är en uppgörelse med de gängse mediernas förhållande till sanningen – eller till ”sanningen” – och politikens virrande blick på det som idag händer i Mellanöstern. Han låter inte medier och svensk intelligentia komma undan.

Förra årets Myrdalfejd följs förstås upp och får ny bas att stå på, när Martin Bulmer, sociologiprofessor, i två texter tar sig an den myrdalska familjedynamiken, så att den inte alls ter sig vare sig förvånande eller ovanlig. Lasse Diding sammanfattar och fortsätter debatten som inte lär vara över inom överskådlig tid.

Intresset för Jan är alltjämt stort och handlar naturligtvis inte bara om familjefejder. Hans skrivna ord tål att vridas och vändas på, sättas i relation till dåtid och nutid, läsas och kritiseras. Det gör vi och våra skribenter. Vi är, liksom Jan Myrdal, fundamentalister och låter alla åsikter komma fram. Myrdalfiender, ni är varmt välkomna! Erik Wijk är sannerligen ingen fiende till Jan Myrdal. Tvärt om. Men i sin text petar han i känsliga frågor: var skriftställaren verkligen homofob och förintelseförnekare? Myrdal skulle troligen själv säga att det är en bra text eftersom den går att bemöta och diskutera, den utgör inget angrepp men smeker inte medhårs. Samtalet kan fortsätta.

När Expressen på kultursidan efterlyste en biografi över Jan Myrdal, visade det sig att en sådan är i vardande. Docent Perry Johansson har tagit sig an uppgiften och i denna årsbok publicerar vi ett kapitel om en avgörande tid i Jan Myrdals liv i skiftet mellan 1940- och 50-talen. Anders Björnsson tacklar samtiden, den onödiga eller nödvändiga, och återknyter till den diskussion som en gång fördes mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Kanske inspiration till omläsning av Den onödiga samtiden (1974), utskälld och utskrattad, debatterad; boken fångar ett möte där närmast encyklopedisk kunskap och krävande resonemang är de blanka vapnen.

Vi kompletterar allvaret med en text som ger en humoristisk beskrivning av relationen mellan Jan Myrdal och Lars Gustafsson, nämligen en fiktiv hyllningsartikel från Jan till Lars på 60-årsdagen signerad Kjell Swanberg. Det är nästan att humoristen Swanbergs påhittade Myrdalformulering skulle kunna vara verklig: ”SOMLIGA MÄNNISKOR påstår sig begripa allting. Dagens jubilar Lars Gustafsson är en av oss. Vi har alla fel. Utom jag.”

Vi återger också i vanlig ordning talen vid senaste utdelningen av Leninpriset och Robespierrepriset 2024. Volymen är illustrerad med fynd ur Jan Myrdals och Gun Kessles digra personarkiv.