Romantikens dikt hade gjort musiken till sin förebild: den var andens och känslans främsta uttryck, en universell konstart som samtidigt i allt högre grad kom att förkroppsligas av ett antal tyska och österrikiska tonsättare. När det borgerliga samhället kastades in i moderniteten och dess katastrofer tycktes de värden som musiken representerat omöjliga att vidmakthålla. Ändå levde förhållandet vidare: dikten fortsatte att söka sig till musiken, både som poetiskt motiv och som konkret klingande omgivning. Men vad betydde musiken för den tyskspråkiga poesin?
I Mörkerstråk närmar sig Axel Englund denna fråga genom fyra av förra seklets mest framstående lyriker: Rainer Maria Rilke, Nelly Sachs, Paul Celan och Ingeborg Bachmann.