Under åren kring sekelskiftet 1900 betraktades Emil Sjögren som den viktigaste av tidens svenska tonsättare. Edvard Grieg kallade honom "Sveriges främste tonpoet" och i liknande ordalag uttryckte sig många av Sjögrens samtida.
Trots att han hade en sådan stark position då har inte särskilt mycket forskning gjorts om Sjögren. Denna bok är ett försök att råda bot på det. Dessutom finns en förhoppning om att nya vägar till Sjögrens musik ska uppstå för en läsande och lyssnande publik.
De nio författarna närmar sig tonsättaren från olika håll. Dels handlar det om breda genomgångar av hans piano- och orgelproduktion, hans position i musiklivet och hans konsertverksamhet, dels om mer specifika frågor, som hans relation till Köpenhamn, till kontrapunkt, till Tannhäuserlegenden, till exotism och till kategorierna stämning och atmosfär.
Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 154