The odyssey of human spirit: Historiography of philosophy in the post-kantian age

Under 1790-talet efterfrågade många postkantianska tyska filosofer en ny grund för filosofihistorieskrivningen. Tidigare verk på ämnet utgjorde enligt deras uppfattning aggregat av osammanhängande källor som inte möjliggjorde någon förståelse för den övergripande regelbundenheten i förnuftets historiska utveckling. Denna brist kunde, ansåg de, rättas till med utgångspunkt i Kants Kritik av det rena förnuftet, som enligt postkantianerna erbjöd en universellt giltig och opartisk metod för att närma sig det filosofiska tänkandets förflutna. Jag hävdar att denna historiografiska tendens i det postkantianska tänkandet ofta misstolkats. Den beskrivs i regel ur ett presentistiskt perspektiv varigenom den framstår som en tendentiös apologi för den kritiska filosofin. I denna avhandling närmar jag mig den postkantianska filosofihistoriografin på ett annat sätt, nämligen genom att placera den i den historiskt specifika situation den uppstod. För det första eftersträvar jag att förstå postkantianernas filosofihistoriska teorier och praktiker genom att relatera dem till tidigare traditioner. För det andra spårar jag den postkantianska filosofihistoriografins utveckling genom dess mest intensiva period fram tills den började utmanas av andra, nya historiska metoder och ideal runt 1800-talets mitt. Ett centralt resultat är att postkantianerna uppställde förnuftet självt som filosofihistoriens subjekt, och detta subjekt överskred såväl individuella filosofer som enskilda skolor. Med ambitionen att teckna denna förnuftets historiska utveckling etablerade postkantianerna vad jag kallar en djupmodell. Historikerns uppgift var enligt deras uppfattning att nå från de historiska filosofiernas yttre uttryck till deras förnuftiga väsen, från deras bokstav till deras ande. Denna ambition ledde till en rad nya historiografiska utmaningar. Den tvingade postkantianerna att ompröva biografiernas roll i filosofihistorien, filosofihistoriens geografiska omfång och relationen mellan förnuftets evighet och historiens tidsbundenhet. I min undersökning redogör jag för alla dessa frågor och hur postkantianerna sökte lösa dem. Jag hävdar att deras tillvägagångssätt i allmänhet kan beskrivas i termer av ett performativt begreppsarbete, det vill säga en användning av begrepp som möjliggjordes av vissa redan givna meningssammanhang, men som samtidigt omvandlade dessa sammanhang. Ytterst hävdar jag att perioden gav upphov till ett helt nytt begrepp om filosofihistorien som sådan.