Socialdemokraterna i Sverige är ett exempellöst framgångsrikt parti som har haft makten i mer än 75 år under det senaste seklet och hade under flera år 45–50 procent av väljarstödet. Och detta i en fungerande demokrati, utan riggade val. Det är stort. Partiet har varit skickligt på att förstå folkviljan, omsätta den i praktisk politik och genomföra reformer.
De har förstås haft god hjälp av konjunkturer, efterkrigstidens krossade Europa och hotet från kommunismen på andra sidan järnridån – den demokratiska socialismen var för många bättre än rå kapitalism eller hårdför kommunism. Partiet lyckades med sin gyllene medelväg vara vän med både folket och kapitalet.
Det är kanske just medelvägen som lett till att partiet så småningom tappar bort sin själ. Balanserandet, att hålla motstridiga krafter i schack – och samtidigt hålla sig kvar vid makten för att kunna bedriva politik – har gjort kompromissandet till en stor konst.
Sverige ansågs vara det land som kommit allra längst vad gäller välfärd, jämlikhet och jämställdhet i hela världen – och företrädare som Tage Erlander, Ernst Wigforss, Alva och Gunnar Myrdal, Olof Palme var omtalade vida omkring. Det gick att bygga socialismen i vår tid hävdade de.
Men vad hände sedan? Den djupa ekonomiska krisen på 90-talet omvandlade partiet i grunden. Den nyliberala vändning som partiet genomdrev har på sistone blivit allt tydligare med urgröpt välfärd och växande ojämlikhet.
Kjell Östberg undersöker partiets utveckling från födelsen fram till i dag – och det han ser är ett parti som sakta men säkert bytt ut varje mening i partiprogrammet och som 2026 är något HELT annat från när det grundades. Så vad vill socialdemokratin idag? Kan partiet, vill partiet, hitta tillbaka till rötterna eller finns det en helt ny demokratisk socialism att utveckla? Det är en upp-friskande kritisk bok om världens mest framgångsrika parti.