"Du där
ge mig en order så speglar vi varandra"
I Ali Alonzos andra bok (Du är där hela livet) är någonting krossat. Kanske är det hjärtat, kanske är det diktens ordning, kanske är det barnen. Men ordningen finns också där. Och makten: föräldrarnas över barnen, den älskades över den älskande, guds över den troende, pengarnas över livet.
Det här är orolig och påträngande poesi för en orolig, påträngande tid; allt är djupt meningslöst och meningsfullt samtidigt. Kanske lyder poetens uppdrag: Utplåna inte fraserna, men härma dem som om de aldrig sagts förut. Få dem att krocka och låta och konstra. Skriv barnsliga dikter om barn. Försök vara rolig. Försök inte.
"Hoppas det blir massor av saker /Som etsar sig in"
Man måste älska Ali Alonzos poesi. Det är det som är meningen. Annars fattar man ingenting.